Konstantinopel, Romerska riket, juni 1038
… då Torsten blir befriad ur fängelset och träffar Spes.
Eunucken och barnhemsföreståndaren Johannes Orfanotropos förvisar Konstantin Dalassenos till ön Plati. Miniatyr ur Skylitzes bildhandbok. Spaniens nationalbibliotek, Madrid.
Eunucker hade vid tiden för berättelsen alltid funnits, speciellt i de gamla egyptiska och kinesiska kulturerna, men under den bysantiska tiden fick de ett uppsving. Utländska besökare häpnade över att eunucker fanns överallt i det bysantinska samhället och hur de allmänt betraktades som ett tredje kön, varken man eller kvinna. Rent medicinskt var de kastrerade män. Med ett kirurgiskt ingrepp skars penis och testiklar bort, för det mesta i unga år, men det förekom även bland vuxna män. När de kastrerades som pojkar innan puberteten fick de som vuxna höga och obrutna röster, hårlösa kroppar med mjukt skinn och onormalt långa armar och ben. De som kastrerades som vuxna behöll sina övriga manliga attribut. Själva operationen ansågs dock som ovärdig och var olaglig inom det bysantinska riket, trots att eunuckerna som sådana allmänt var accepterade som en del i samhället.
Ofta nådde eunuckerna högt uppsatta positioner inom kyrka, klosterväsende och administration. Även inom armén nådde de långt och flera blev berömda generaler. Men det var inom tjänsteyrkena som eunuckerna var talrikast. Finare familjer hade eunucker som tjänstefolk och de hjälpte till med allt från hushållssysslor till att undervisa barn. Finast av allt för en eunuck var ändå att bli en tjänare i kejsarens palats. Där var de inte bara uppassare, utan skötte allt från ceremonier och etikett till administrativa tjänster. Flera av de viktigaste positionerna var till och med reserverade för eunucker. Beroende på vad de hade för uppgifter var hovets eunucker indelade i olika grupper och var klädda i olika kläder. En grupp skötte ceremonierna. De planerade hur besökare skulle sitta och röra sig och bete sig. Oftast hade de dagen innan en ceremoni en genomgång och repetition med besökarna och under själva de dagslånga ceremonierna ledde de besökarna vidare i förloppet med ett diskret ”varsågod”. En annan grupp eunucker bodde intill kejsarens sovrum och var hans och hans närmastes direkta tjänare. De skötte bland annat om garderober, matsalar och vinkällare. Kejsaren följde de vart han än gick och en av uppgifterna var att ställa sig i en ring runt honom när han skulle byta kläder, så att ingen bärare av skägg skulle kunna se honom. Närheten till kejsaren gjorde ofta att ett förtroende byggdes upp och många eunucker kunde utöva ett starkt inflytande på kejsaren och påverkade på så sätt det som hände i imperiet.
Med den struktur som fanns i samhället förelåg ett stort behov av eunucker och det krävdes en ständig tillströmning av nya. Därför var det exempelvis vanligt att krigsfångar kastrerades och såldes på slavmarknader. En del kastrerade sig också frivilligt, inte minst homosexuella män och en hel del eunucker utnyttjades sexuellt av andra män. I många bysantinska familjer såg man möjligheten för en familjemedlem att få tjänst hos kejsaren som en chans för hela familjen att få upphöjelse och bättre välstånd. Därför kunde mödrar kastrera sina söner i syfte att ge dem bättre karriärmöjligheter i livet. Även bland kungligheter förekom kastrering. För att inte ge en rebellisk tronkrävare möjligheten att skaffa arvingar kunde han kastreras och på så sätt neutraliseras. Eunuckernas rättigheter och begränsningar reglerades också i lagar. Bland annat var det förbjudet för dem att gifta sig med kvinnor. Däremot hade de laglig möjlighet att adoptera barn och på så sätt föra sitt arv vidare.
(31)
Olle Nåbo 